Innan jag skaffade barn tänkte jag så mycket på hur jag ska förhålla mig till mat, min tidigare ätstörning och mina ätstörda tankar som kommer och går. Jag läste jättemycket om detta och botaniserade i böcker som skriver om just detta. Det är så viktigt för mig att inte föra över mina egna svagheter på mina barn. Jag har haft en rädsla att det ska slå fel om jag är för medveten och inte kan ha en avslappnad inställning. Att jag är så medveten att jag överkompenserar och skapar en stress ändå. Vårt samhälle är inte en ideal plats att växa upp i om man vill bygga en sund inställning till mat. Normer om att smalt är fint och tjockt är fult. Normer inom vården där BMI är det enda som ibland är relevant kopplat till hälsa. När majoriteten av den forskning vården i Sverige bygger sina normer på är föråldrad och tagits fram på långa vita män. Vi får inte de förutsättningar att lära känna våra kroppar. Ett exempel: Jag har alltid vägt ”för mycket” enligt skolhälsovården. Mitt BMI har alltid sagt ”överviktigt” trots att jag ätit bra, kunnat springa milen och egentligt mått bra i kroppen. Utåt sett skulle man kalla mig smal. Detta är en grund till min tidigare ätstörning. Jag var alltid fel! Sen har vi omgivningen som är full med ätstörda beteenden och uttryck. Det man inte alltid kan skydda sina barn ifrån. Den närmsta omgivningen kan man påverka, alltså far- och morföräldrar, syskon, kompisar och släktingar. Här är några regler som vi satt upp:Aldrig prata om sin egen kropp eller utseende på ett negativt sätt framför barnen. Barn ser upp till och tar efter allt vuxna gör. Om du pratar negativt om dig, som är barnets största idol, kommer barnet normalisera detta och börja titta på sig själv på det sättet. Aldrig prata om mat som något man unnar sig. Varken mat, kakor, godis eller chips. Aldrig göra detta.Aldrig prata om kompensering kring mat. Exempelvis "nu när jag ätit så mycket måste jag träna."Aldrig prata negativt om att vara mätt. Så att barnet tror att vara mätt är något negativt. Aldrig prata om att du vill äta exempelvis en halv bulle på grund av att det "påverkar utseendet" eller för att du ätit "så mycket bullar". Vill du bara äta en halv bulle så kan man säga att man inte är så sugen. Aldrig prata om mat och utseende, kroppsstorlek tillsammans. De har ingenting med varandra att göra. Fokusera istället på att maten är ett bränsle som gör att kroppen orkar göra roliga saker så som att hoppa, dansa och leka. Att mat är gott och kul. Om något av detta sägs framför barnen så säg alltid ifrån framför barnen. Man kan göra det men humor, säga ”haha, nej bullar är bäst”. Eller skarpt ”det där är inte sant” ”det där var konstigt sagt”. Detta är min filosofi kring ätande. Ett sätt att skapa stress kring mat är att gynna ett stressigt klimat, speciellt när trots spiller över på mat. Om barnet använder ätande som trots ska du inte tjata hål i huvudet. Du ska inte tvinga barnet sitta vid bordet eller tvinga barnet att äta. Det som fungerar är att leka kring maten. Maten kanske är ett flygplan som vill flyga in i munnen. Makaronerna kanske är små troll som vill bo i barnets mage. Om barnet ätit det som enligt dig är för lite men säger att den är mätt så får man acceptera det. Det kan också hjälpa i längden att ha tydliga mattider och prata om att hemma äter vi frukost, lunch och middag tillsammans vid köksbordet. Gällande sötsaker eller snacks kan man säga att vi inte äter det så ofta för det gör att kroppen inte blir lika stark lika länge eller att det kan göra att man får ont i magen när m man äter för ofta. Att mat i form av middag eller lunch är bra för att orka leka och röra sig. Låt barnen också vara med och hjälpa till vid matlagning. Då får dem se hur mat blir till och vara en del av innehållet. Min äldsta dotter Iben, 3 år, älskar att laga mat tillsammans. Hon gör inte så mycket men jag brukar ha en bunke med gröna ärtor och vatten som hon kan leka med och blanda i. Då brukar hon smaka och föra över ärtorna i olika burkar och leka att hon lagar mat. Jag brukar också be henne hjälpa mig att lägga hackade råvaror där de ska vara, i stekpannan, kastrullen eller skålen. Jag jobbar dagligen med dessa tankar och har verkligen inte svar på alla frågor. Men det är så viktigt att barnen får en stark självkänsla kring kroppen och att man bygger en trygghet så att påtryckningar från omgivningen inte slår lika hårt. Jag önskar att mina barn ska kunna njuta av mat och få tycka vad de vill om mat och matlagning. LästipsHur går era tankar? Hur gör ni?
