Livet tar en på olika resor. Som 34- åring kan jag titta tillbaka på plugg- och karriärval och sucka över att jag inte lyssnade på mig själv som ung. Vilket inte är snällt mot den unga person som bor i mig. Som barn var jag kreativ, drömmande och energifylld. Jag sjöng, dansade, målade, lagade mat, inredde och älskade att leka med kläder. Jag älskade förändring som initierades av min kreativitet och kände mig överfull av kreativitet och driv. Detta är något som har hängt med i alla år. När jag var ung vuxen ville jag göra så mycket saker men jag vågade inte. Så jag började plugga som ett sätt att hitta någon väg och för att få en inkomst. Vilket tillslut ledde till utbildning och som vis praktikplats ledde till jobb. Jag är lärd att ett fast jobb är det bästa du kan ha, vilket det för vissa verkligen är. Men när åren gick dog min kreativitet mer och mer. Min psykiska hälsa och odiagnostiserade ADHD (diagnostiserad idag) ledde också till att jag sökte trygghet. Jag har de senaste åren jobbat heltid och drivit mitt konto. Under denna tid har jag försökt inpränta att jag kan bita ihop för tryggheten men en del av mig har långsamt slocknat. Så jag har tagit ett beslut. Jag har sagt upp mig. Så nu är det jag som är egen och jag är livrädd och peppad. Jag är livrädd för att finansieringen av vår liv delvis ligger på mig. Det finns ingen som skickar pengar till mig för något någon annan säger åt mig att göra. Vilket får det att pirra på ett sätt. Men med allt ansvar ett vuxenliv innebär, bostadsrätt, 2 barn osv i ryggen har jag panik. Men det finns ingen återvändo. Jag kan inte jobba på kontor, fasta tider och framförallt med något som inte kommer från min egen drivkraft. Detta är min dröm och har varit min dröm inså många år, så nu kör vi oavsett vad. Det måste bara funka. Blus & Other Stories länk Vad drömmer du om? Vad stoppar dig? ♥️
