Fick en fråga i dagens frågelåda på Instagram som handlade om att vilja skaffa barn men att partnern inte vill just nu pga praktiska saker. Började skriva på ett svar men det blev så lång att det får bli ett inlägg. Vi livmodersbärare har en ålder att förhålla oss till gällande barnskaffande. Man kan frysa in ägg men det är inte optimalt. Är man inte en potentiell barnbärare är ångesten det skapar väldigt svår att förstå. Därför behöver man som ickebärare verkligen lyssna på sin partner. Mitt svar Detta dilemma låter så jobbig ♥️Beroende på din ålder tycker jag du ska sätta krav. Är man över 30 ska man absolut sätta krav om partnern inte vill just nu. Vi kvinnor kan inte vänta länge, partnern måste respektera den barnbärande. Antingen vara ärligt med att hen inte vill ha barn eller gå med på en kompromiss. Om partnern trycker på att man inte vill just nu måste man bena ut vad ”just nu” betyder. Man kan aldrig tvinga någon att skaffa barn men det är så viktigt för ens egen skull att man benar ut vad som är vad och att man kompromissar om partnern vill fortsätta vara ihop. Vill partnern absolut inte ha barn så tycker jag man ska göra slut om man verkligen vill ha barn. Det kanske låter hårt men jag har hört om så många potentiella barnbärare vars partner säger ”inte nu” och sedan lämnar. Så står man där, närmar sig 40 och barnskaffandet har tagits ifrån en. Det kanske inte är så för er, jag vet ingenting om er. Detta är mer en generell reflektion av fenomenet. Det går att skaffa barn vid 40 och det går att göra själv men möjligheten minskar rent kroppsligt. Man kan sätta en tidsram på 1 år. Är man inte där man ”vill” vara rent praktiskt om 1 år så kör man ändå. Det finns ingen ultimat tid att skaffa barn. Barnen kommer alltid vara med i alla skeenden i livet. Det går inte att skapa en perfekt omgivning för livet är aldrig perfekt. Barn mår bäst tillsammans med föräldrar som ger kärlek. Små barn bryr sig inte om storlek på boende, de vill bara ha närhet och kärlek. Sen kan det vara gött med större vid skolåldern men det är ju 7 år bort. Allt kan hända. Tänker såhär, om jag benar ut det i all enkelhet och baserat på tidigare historier jag hört. Antingen har din partner en bild av det ”perfekta” livet med barn eller så är hen inte säker på att hen vill ha barn. Ta hand om dig! Och ta hjälp av parterapeut eller vänner. Hur tänker ni mina kloka kloka läsare?
