Jag tänkte berätta en historia om en tjej som varit ganska förvirrad om vem hon är, vad hon ska tycka, hur hon ska uppfattas och vad hon ska vara intresserad av.När jag var yngre växte ett virus i mig som tog sig längre och längre in i själen. Det var en kamp mellan vem jag kände instinktvis att jag var, vad jag stod för, var intresserad av och vad alla andra verkade vara bra på och tyckte.Jag har alltid, så länge jag minns, varit intresserad av mat och mode på ett sätt där hjärnan och lusten ockuperat stora delar av mitt inre. Men jag var livrädd för att berätta det. Vem var jag att ta plats i modevärlden som verkade så läskig, smal och cool? Vem var jag som icke smal att basunera ut att jag älskade mat? I mina kretsar var man intresserade av musik, vänsterpolitik, svartklubbar, smala ideal, skippa måltider och en attityd som obrydd. Men jag brydde mig så mycket. 2013Samtidigt hade jag en odiagnostiserad ADHD- diagnos (diagnostiserad idag) som gjorde min tankeverksamhet helt upptagen av det jag egentligen tyckte om. Det var inte så att jag inte var intresserad av politik, musik och svartklubbar, det var under en period det enda jag levde för. Men man skulle också ha koll på de senaste namnen, författarna och låttitlarna. Jag har aldrig kunnat komma ihåg ett enda namn. Jag hade små papperslappar i fickorna och pluggade på namn. Samtidigt kunde jag härleda de flesta designers till deras kläder, kombinationer av färger, former och smaker.Denna idé om att ”hålla koll” färgade av sig även på maten. Man skulle tycka om vissa saker och kunna namnet på pastasorter, pizzavarianter och restauranger. Vilket jag ALDRIG kunde. Det fick mig att verka ännu sämre eftersom jag faktiskt hade en liten roll som den i gänget som var ”bäst” på att laga mat. Så jag ljög jättemycket. Jag sa alltid: Jaa, jag vet vilka de där är och försökte snabbt analysera vad det innebar och vara en del av samtalet. Jag blev expert på att anpassa mig och att vara splittrad. 2009Jag kände mig som en gubbe när en person ritar huvudet, en annan kroppen och den sista benen. Helt splittrad och ena dagen hade jag ankhuvud, kattkropp och spindelben. Den andra en hästkropp, ormhuvud och människoben. Men med tiden, åldern och kunskap om mående började de där gubbarna sakta ta en bestämd form.Idag är jag 33 år och bestämde mig för kanske 6 år sedan att skita i allt gällande maten och bara köra på det jag älskade. Jag fick också lära mig att bara för att man är intresserad av något behöver man inte vara bäst på allt inom just den kategorin. Lusten är det som styr vart du hamnar och vad du sen blir bra på. 2024För ett år sedan, alltså när jag var 32 bestämde jag mig för att göra samma sak med mode. Det var kanske det läskigaste jag gjort. Att ta utrymme i den världen som skrämt mig så mycket och våga hitta mitt sätt, min stil och mitt formspråk.Önskan om att vara cool var en dimridå för att dölja ett självhat, önskan om att vara någon annan och tron att allt skulle bli bra, så länge jag blev en annan. Alla 100 olika stilar jag haft för att dölja mig själv, beteenden, låtsasintressen, dialekter och identitetsskapande var ett sätt att hantera en ångest kring att folk skulle se det riktiga jaget. För att jag skulle se det riktiga jaget och behöva acceptera det. Som då var en trasig och djupt ledsen tjej. Men dimridån gick sakta upp. Och det handlade inte alls om att bli cool och hänga med i svängarna utan om snällhet och närvaro gentemot andra och mig själv.Ska jag vara helt ärlig finns det knappt någon kommentar som gör mig gladare än när någon kallar mig för cool. Idag innebär det dock att jag ser att ni ser en tjej som trivs och gör sin grej. Då blundar jag, ser den där trasiga lilla tjejen och stryker henne på kinden och säger: Du kommer hitta dig själv och du kommer trivas ganska bra med henne, mestadels. Kommentera gärna under inlägget om du fick några tankar 🫶 2024
