Min yngsta dotter fyller snart 1 år. En årsdag som innebär alla känslor på en och samma gång.Värkarna började på kvällen. Jag hade sett fram emot att en gång till gå in i mig själv, tända ljus och ta värkarna med hjälp av min andning. Min man gick och la sig med vår äldsta, jag la mig i hennes rum och tog värkarna i hennes barnsäng. De var glesa men otroligt intensiva, men jag klarade av dem, kände mig stark. När klockan slog morgon och jag förstod att min äldsta dotter snart skulle vakna lugnade förloppet ner sig något men jag förstod att det var nära. Min dotter fick frukost och svansade runt mig och frågade vad jag gjorde. Jag förklarade att lillasyster snart var hos oss. Hon var nyfiken och lugn. Klappade mig på ryggen där jag stod kutad över soffan. Min man frågade om han skulle ringa mina föräldrar men jag sa att han skulle hinna gå med henne till förskolan.Så fort de lämnade lägenheten eskalerade värkarna lavinartat. Kroppen ville vänta tills Iben var trygg på förskolan. När min man kom hem sa jag: antingen åker vi nu eller så föder vi hemma! Jag kände lillasyster röra sig neråt, hon ville ut.Sjukhuset ligger 5 min från oss. De sa att de hade rum, de hade rum med badkar och att vi var välkomna. Vi åkte in och jag fick bada. 30 minuter senare var hon ute. En otrolig upplevelse. Jag var där, kände allt, minns allt och fick föda fram moderkakan i vattnet i lugn och ro.Hon var så fin, så perfekt, så liten med sina små grodben. Vi var beredda att åka hem och visa upp henne för storasyster, men något hände. Förlossningen flög förbi som en utomjordisk glädjedans där jag njöt av varje sekund. Låt mig berätta om dygnet efter förlossningen.Det började med en liten liten fot som inte syrsatte sig ordentligt. Barnmorskor som först hade den där vanliga lugna tonen började plötsligt prata snabbare och blickarna blev skarpa. ”Vi behöver göra ett ultraljud på hjärtat, men det är säkert ingen fara.” ”Ok” sa vi, höga på hormoner.Inne på ultraljudsundersökningen var det tyst. Jag blödde i min stora blöjbinda och mina ögon var lite suddiga efter 2 vakna dygn. Jag hade just fött barn och snart skulle jag få vila tänkte jag. Dörren öppnas och 2 läkare och 3 sjuksköterskor kommer in med en säng. Deras ögon var allvarliga och mina blev glasklara och skarpa.Min starka, stora och modiga tjej som precis hade gjort sin livsresa genom mitt underliv kunde inte syresätta sin kropp ordentligt. Någonting höll på att hända men vi visste inte vad.De sa att föräldrar ibland svimmar av detta besked och någon frågade om jag ville sitta i rullstol. Skulle jag svimma nu? Borde jag svimma nu? Ska jag svimma av sorg eller av chock. Skulle mitt barn dö? Nu eller sen? Hur lång tid hade vi på oss?Vi sprang till IVA i sjukhuset katakomber utan att förstå varför. Sjuksköterskor och läkare med ringande telefoner samlades runt mitt lilla barn och stressade diskuterade dem åtgärder för att hjälpa hennes hjärta. Hon fick nålar genom huvud och hand och syrgas där varje andetag lät som en påminnelse att det kunde vara hennes sista. Vi grät, av skräck, sorg, trötthet och förtvivlan. Någon ringde från BB och sa att vi behövde äta. Tid och rum försvann och vi var trötta, så trötta. Personalen sa att vi måste äta för att vara starka för vårt barn. För vi behövde tydligen vara starka nu. Vi satt på cafet och jag tittade på skarven mellan dörrkarmen och symbolerna som ska hjälpa synskadade och sa till mig själv: Vakna nu Anja! kan jag inte bara få vakna ur denna mardröm! Jag nöp mig i armen men inget hände. Ögonen brände.Samtidigt tänkte jag på min stora tjej som kanske aldrig skulle få känna sin lillasysters varma kind mot sin. Hur förklarar man för en 2åring att bebisen är död? Min hjärna tänkte på allt, samtidigt som den var 100% i nuet. En funktion som sätts igång vid katastrof. Men Unni var inte död. Hon skulle inte dö. Hon repade sig efter ett par dagar på IVA och Hjärtcentrum. Ett par dagar när allt bara var. När vår tillvaro var bland sjuka barn, polarmackor och sökande efter hopp. Allas hjärtan blev starka, hon öppnade ögonen, log mot storasyster och vi fick åka hem.Tydligen är hon helt frisk nu och vi ska vara glada för det, men hur kan man gå ifrån detta och bara vara glad? Jag har ju känt känslan av att ens barn kan dö. Sen hon föddes har det varit den finaste tiden. Denna glada lilla tjej. Men ibland blir jag sorgsen. Nu, när dagen för årsdagen snart är här blir jag sorgsen. Något sitter där som aldrig varit där innan. Vi lever. Vi har det bra. Men detta är nog bara början på en resa vars horisont jag inte kan se, än. Men hennes födelsedag ska inte bli en sorgens dag. Det ska bli en glädjens dag och en påminnelse om det fina vi har. Det vackraste som också är så bräckligt. En påminnelse om att känna de där kinderna mot munnen och se de där leende ögonen som bara barn kan ha.
