Vi spenderade en vecka i skogarna utanför Härnösand under julen och mellandagarna. Min bror bor där tillsammans med sin fru och deras 2 katter i en gammal prästgård. Att bo ute i skogen betyder närhet till natur och djur. Snön hade precis lagt sig och vi skidade i skogen med min bror i täten som med träskidor gjorde nya skidspår. Han nämnde att det är väldigt häftigt att skida i skogen under kvällstid med pannlampa. Djurens ögon lyser i skogen och man känner sig liten och en del av skogens väsen. Jag nappade direkt. I och med att min bror bor så långt norrut och jag i Göteborg får vi inte så många tillfällen till egentid. Vi bestämde att han och jag skulle ge oss iväg i skymningen och låta oss omfamnas av skogen och mörker och det var helt otroligt. Min pappa är fågelskådare och jag uppvuxen i skog och mark men får eller tar inte så många egna tillfällen till naturupplevelser i vuxen ålder. Eftersom att min bror bor i skogen och gillar friluftsliv kändes det givet och fint att vi fick spendera lite tid i hans skog. Vi gav oss iväg i skymningen, en skymning som bjöd på otroligt ljus och stämning. Känslan av pirr slöts kring kroppen när vi såg mörkret i skogen och att vi skulle in där. Det blev mörkare och mörkare och vi började sakta ha svårare att se spåren. En nedförsbacke dök upp och vi kunde inte se slutet eller vart den var påväg. Plötsligt dyker det upp spår bredvid oss. Färska lodjursspår med harspår framför. Det hade nyligen inträffat en jakt. Vi följde spåren men de försvann in i skogen. Känslan av att vara iaktagen dök upp och vi började titta upp i träden ifall den satt där och tittade på oss. Skogen öppnade upp sig och vi kom till ett öppet fält med en himmel i alla varma nyanser. Som ett norrsken utan rörelse. Kroppen fylldes av värme och pirr likt 1 glas bubbel in. Det stilla norrskenet började försvinna i horisonten och vi insåg att vi inte längre kunde se spåren. Min bror grävde fram pannlamorna och en liten ljusring fick guida oss genom skogen. Vi började stiga upp för en backe, plötsligt svängde min bror vänster in på en mindre väg och vi fick tränga oss igenom snår och trädens ståtliga armar. Backen mynnade ut i en glänta och lodjursspåren dök upp igen. Vi såg hur katten hade suttit och legat ner i snön, rullat runt och busat. Den hade strax innan oss valt lite vila och bus precis vid våra fötter, kanske att den hörde oss och flyttade på sig? Vi lyste med våra pannlampor i skogen och kroppen kände att djuret satt där någonstans och kikade på oss. Jag kände mig liten men fulländan. Som om min plats på jorden var given. På 1h fick min kropp och sinne ta del av en upplevelse jag inte upplevt på länge. Mina sinnen hade inte vilat på detta sätt på väldigt länge. Jag visste inte vart vi skulle, såg inte vart vi var påväg, visste inte hur långt vi hade skidat eller hur länge vi hade kvar, allt låg i min brors händer. Det var magiskt att känna sig liten, omhändertagen och inte veta någonting. En känsla som aldrig infinner sig på grund av vuxenlivet, ansvar och oro. Detta kommer jag bära med mig länge och försöka återgå till när oro tar över.
