Jag har sporadiskt berättat en del om min så kallade "ADHD resa". Gud det känns som att alla pratar om det eller redan har pratat om det och vem är jag att ta plats känner jag nu. MEN det kommer så otroligt många frågor från er angående detta och behovet verkar vara stort att ta del av berättelser. Så nu kör vi! Glöm inte att detta är min story och allas ser olika ut. Känslan av att känna sig annorlunda och att något skavt gentemot min omgivning har så länge jag minns funnits. Jag minns när jag var riktigt liten, att jag passerade gränser som jag inte förstod, som andra verkade förstå. Jag hade svårt att förstå andra barn. Den lilla tjejen lärde sig saker otroligt fort. Delvis på grund av överlevnad, jag lärde mig snabbt att analysera min omgivning för att helt enkelt kunna passa in. Vilket är energikrävande. Ibland blev jag jättetrött, verkligen jättetrött. Men, eftersom att jag inte var någon som skrek och klättrade på väggarna var det ingen som såg mig. Alla mina tankar, utbrott och oförstående vändes inåt. När jag kom upp i åren, alltså tonåren, hade magasineringen av känslor vuxit i mig till en stor tung sten. Jag började få mycket ångest men jag hade inget språk för det. Jag utvecklade en ätstörning som inte heller syntes. Bulimin blev ett sätt att kontrollera min ångest ett litet litet tag och ingen kunde se på mig att jag var sjuk. Hur sjukt det än låter kan jag fortfarande sakna den tystnad och det lugn som infann sig efter att jag spytt. Du som varit där vet precis hur det känns. Som en fix. Detta pågick av och till i 8 år. Efter år av dåligt mående och mörkande av detta kraschade mitt psyke och min kropp. Jag pausade allt och började gå i terapi. Vi kom ett steg på vägen och konstaterade att jag använde ätstörningen som en kanal för min ångest. Det gick ytterligare ett par år av att lära sig hantera ångesten, sen blev jag sjuk igen. Det gick ett par år till och jag blev sjuk igen. Parallellt med kraschade relationer, festande och jobb gick allt upp och ner. En tanke började gro under denna period att jag kanske hade ADHD. Jag fick en ny äldre vänskap som hade ADHD och våra berättelser var så lika. Fanns det en lösning på min ständigt överarbetande hjärna? Mitt stängda hjärta? Min rädsla för mig själv och för att visa andra vem jag var? Kunde jag tysta den 10 filiga motorväg jag ständigt höll koll på i huvudet? Kan jag leva ett liv utan att ständigt bli sjukskriven? Kunde JAG göra saker som var tråkiga utan att gå sönder inombords? Kan jag bygga långa relationer med vänner och inte bara skapa korta kontakter? Under denna 10- åriga period av sjukskrivningar skickades 2 remisser för en utredning men köerna var så långa att de aldrig skulle acceptera den. På papper hade jag ju jobb, relationer och en trygg familj. När jag fick barn blev mina problem så otroligt synliga att jag inte orkade mer. Sjukskrivning igen. För att få ihop vardagen offrade jag för mycket av mig själv. Det gick inte längre att vara i krascha/vila hjulet. Jag pratade med min läkare om detta. Ibland står stjärnorna till ens fördel och det gjorde de denna våren. Hon tipsade om en nyöppnad klinik som utförde utredningar genom egenremiss. Jag skickade en och fick tid direkt och utredningen var igång. Det blev så tydligt under min utredning att jag hamnat rätt. Allt stämde. Jag fick också träffa personer som inte såg mig eller mina problem som ett problem. Jag var precis som alla andra de träffade varje dag. De bekräftade och såg. Medicin sattes in och huvudet blev tyst. Energinivån stabiliserades och vardagen fungerade utan att jag behövde tumma på mitt mående. Jag behövde inte jaga dopamin för att få saker gjorda. Jag slutade känna mig otillräcklig utan min fix. Det är svindlande att tänka att ett liv kunde pågå i 33 år utan att få hjälp. Jag skyller inte på någon. Jag hoppades bara att vissa vuxna i min omgivning som såg saker skulle ha agerat. Idag hoppas jag att man hade agerat. Jag blir sorgsen för mig egen skull och för alla andra som fått kämpa så mycket i ett system som inte är gjort för dem. Sen blir det så tydligt vilken otrolig förmåga psyket och kroppen har. I 33 år klarade jag egentligen allt. Utbildning utan att ha läst en enda bok, en fin relation med min man, nu 2 otroliga barn. Att man klarar av att hålla upp en fasad så länge är HELT SJUKT. Trots att det är något negativt att ha behövt hålla den fasaden ligger det en förmåga bakom som är helt otrolig. Vilken styrka. Jag ser inte mig som tjejen med ADHD. Mer att det ger en förklaring till hur jag är i vissa situationer och ett verktyg för att förstå när det blir knas. Mina förmågor är faktiskt otroliga och det är dina med om du som läser detta känner igen dig. Livet blir inte perfekt med medicin men det blev enklare för mig. Precis som med allt behöver man reflektera, omförhandla och lära sig nya saker hela livet. Men förståelse och förlåtelse är något av det vackraste vi har och det har jag fått, som liten och som vuxen. Älskar livet så fucking mycket idag.
