Jag fyller år idag? Alltså va? Hur kom det sig att ens födelsedagar numera slår en dagen innan man fyller år? Barnen tar verkligen upp all space i livet och det man tidigare skattade högt är liksom inte lika viktigt. Men jag ska inte ljuga, jag älskar att fylla år. Det är dock inte lika självklart längre att fira med fest, mingel eller middag med kompisar, vilket känns ganska trist. Orken finns liksom bara inte där och jag uppskattar det lilla så mycket mer idag. Det känns som att de stora jämna siffrorna blir viktigare att fira. Så nästa år, vid 35 får det nog bli något satsigt. Jag har aldrig tampats med ålderskris eller noja men nu börjar det kännas i hjärtat. 34 är liksom en ålder och jag tror jag har passerat min mentala ålder och stannar på 33. Den delen av ålderskris jag drabbas av är att ju äldre mina barn blir, ju mer de växer desto äldre blir mina föräldrar. Vilket skrämmer mig så mycket. Ett liv utan dem känns outgrundligt sorgligt. En sak jag märkt har blivit viktigare med åldern är att fira sina nära och käras födelsedagar. I vardagslivet med allt vad det innebär är de speciella stunderna man lyckas skapa så viktiga. Att rama in och uppmärksamma blir allt viktigare när 1000 andra saker tar upp ens energi och utrymme. Idag önskar jag mig asmkt engagemang, likes och kommentarer SKOJJA (eller inte?) haha nej men jag ska mysa och chilla och umgås med familjen och äta tårta. Tips! Älskar du prinsesstårta eller marsipantårta, gör den i en mindre klassisk färg och pynta med blommor och annat fint istället för den klassiska gröna med den lilla rosen. Är ni en marsipanälskande familj slipper ni också bråka om den.
