Det har minst sagt varit en hektisk vår. Mycket jobb, stress som satt sig i kroppen, ett schema som knappt är realistisk mot befintliga timmar. Barn som behöver vabbas. Barn som behöver mamma. Båda mina barn är och har alltid varit väldigt mammiga, de bråkar om min famn, min blick och mina händer som bara får göra allt de behöver. Jag har bortprioriterat egentid och social återhämtning. Den tiden jag tagit och kunnat ta mig har aldrig känts tillräcklig.För ett par veckor sedan blev jag faster till en liten flicka, en flicka jag älskat sedan hon började växa i magen. Längtan efter att få träffa henne har värkt i kroppen. Min bror bor 80 mil från Göteborg och ett snabbt besök är inte självklart. Det är inte självklart för nyblivna föräldrar att ha en person till i huset. Jag hade bestämt mig för att åka om jag fick komma. Jag fick komma och bokade biljetter. Att åka iväg utan barn Att åka iväg utan barnUnder samma period skulle jag medverka i Nyhetsmorgon för min nya bok, så resan blev längre. Lördag till onsdag. När jag insåg det värkte det i hjärtat. Jag har blivit så sammanflätad med mina barn denna vår att jag inte kunde tänka mig ett dygn utan dem. Jag har varit ifrån dem 4 dagar tidigare, då kändes det ledsamt, fint men självklart. Jag har alltid njutit av den tid jag får för mig själv. Längtat efter den. Men denna gång kände jag mig egoistisk. Ju närmare resan kom desto svårare blev det. Jag såg mina barns djupa våta ögon framför mig, deras mjuka kinder och jag föll ner i ett mörkt avgrundsdjupt hål. Hur skulle jag klara mig utan deras leende, skratt, gråt och tjat i 4 dagar? Mina älskade filurer som ger mig 1000 gånger kärlek tillbaka. Hur ska de klara sig utan mig? Kommer de känna samma sorg som jag? Att åka iväg utan barn Att åka iväg utan barn Att åka iväg utan barn Att åka iväg utan barnJag insåg att vi blivit så sammanflätade denna vår att jag tappat mig själv. Känslorna inför resan var sprungna ur kärlek men hade fastnat i oro och kontroll. Jag stålsatte mig och bestämde mig för att åka. Att få träffa min bror som pappa, etablera en relation med min brorsdotter och få vila på landet i Härnösand är exakt det som behövs.Nu har det gått 1,5 dygn sen jag sa hejdå till barnen. Jag har gråtit 5 gånger. På tåget upp till Stockholm, på hotellet, på Nyhetsmorgon, på tågstationen och på tåget mot Härnösand. Samtidigt har tillvaron utan barn frigjort så mycket tid, varje timma går långsamt och jag hinner med mig själv. Insikter har nått mig. Min lilla familjs starka band. Vilka fantastiska föräldrar jag och min man är. Vilka otroliga barn vi lyckats uppfostra och den otroligt starka kärlek vi har byggt mellan oss. Den är oändlig, svindlande varm och sprakande. Att åka iväg utan barn Att åka iväg utan barnDessa kommande 3 dagar ska jag andas och låta fötterna landa på jorden. Förhoppningen är att lära mig återhämtning i vardagen och att min relation till barnen kan vara stark utan att jag tappar mig själv.Nu ska pulsen ner. Jag ska vila med min brorsdotter på magen, plocka blommor, laga mat och göra yoga. Jag är precis där jag ska vara. För att sen komma hem, se mina barns vackra ögon, känna deras mjuka kinder mot min och säga att mamma orkar. För evigt.
