Min älskade Unni. Jag skriver till dig som nu känt världens snälla och hårda klimat i 9 månader. Det måste varit en chock för dig när du tog dig ur mig och fick känna luften i dina lungor och hur det känns att frysa och värmas mot dina föräldrars hud. Jag försöker se dig varje dag. Verkligen se DIG. Jag försöker ge dig värme och kärlek. Det enda jag vill är att du ska känna dig fri att vara den du är, få kärlek och att du ska finna din plats i vår lilla värld. Jag vill att du ska känns dig fri till att vara arg på oss, få utrymme för dig glädje och att din kärlek mottas. För du har så mycket glädje och kärlek att ge. Ibland vill jag öppna upp min livmoder och låta dig vila där men det går inte. Det enda jag kan göra är att öppna upp min famn och låta dig ligga där, så länge du vill. Min bästa stund på dagen är när jag hör att du vaknat, öppnar dörren och du sitter där vid din pappa och ler. Eller när du likt en valp buffar på mig och andas i min ansikte för att säga att du vaknat. Du har en fantastiskt storasyster som älskar dig. Ni skrattar så vackert ihop. Jag längtar tills ni kan leka ihop mer och skratta åt mig och pappa. För ni har varandra. För alltid. Vi har varandra. För alltid. Och jag önskar att du vill vara en del av vårt gemensamma liv för alltid. Utan dig inget liv.
